En gång så tränade jag så in i hoppsan – vartenda steg från ytterdörren till bilen! Den enda rörelsemotivation jag hade kvävdes av att jag rökte samtidigt, så jag mådde bra ändå – trodde jag!
Fast efter en lungpunktering valde jag aktivt att sluta röka – permanent denna gång! Och jag klarade mig bra utan ytterligare motion i flera år. Jag låg ju inne med idealvikt och såg inget problem.
Min fru var en och annan gång på Friskis&Svettis och jympade. Så bra, det behöver hon nog! ”Ska du med?” frågade hon. ”Va, på tantjympa? Nä, jag jobbar så jag har inte tid.” Ja, så är det, jobb har jag alltid kunnat skylla på som egen företagare – även om jag mest lurat mig själv.
Så, en dag hösten 2003 frågade en vän ”Jag har varit och provat jympa på Friskis&Svettis, ska du med och prova du med?” Tur att jag ändå var nyfiken och att jag hade förtroende för min vän, så för en gångs skull svarade jag omedelbart ”Ja, såklart!”. Och jag fastnade, och jag märkte på kort tid att kroppen började må mycket bättre och att energin i kroppen tilltog – och jag blev gladare!
Men nu har det väl gått för långt ändå? Inte bara frun drar till träning!
Det är den ena efter den andra som lägger upp på Facebook att dom har sprungit 8,7 km på 58 minuter, har cyklat 2,4 mil eller kört dubbelpass på gymmet – osv! Ska jag som läsare ha dåligt samvete för att jag inte gör allt det där?
Men, vänta nu? Jag var ju tidig med den tekniken och har själv lagt upp status med ”Har checkat in på Friskis&Svettis” och med att ha sprungit 8,7 km på 58 minuter – osv. Ska jag då i stället ha dåligt samvete för att jag lagt upp dessa statusar på Facebook för att jag skryter, om det är det jag gör – eller för att jag får andra att få dåligt samvete?
Jag är ju glad över att jag kommit igång och stolt över att jag sprungit 8,7 km på 58 minuter – även om jag faktiskt kom sist i gänget!
Jag är också glad att jag tränar någorlunda regelbundet även om det inte riktigt är var och varannan dag!
Och jag är glad om jag kan inspirera andra att försöka prova samma sak!
Jag är alltså glad om jag på så sätt bidrar till att locka fler så att jag får fler träningskamrater!
Inte tänkte jag att andra skulle få dåligt samvete för det!
En gammal vän reagerade över dessa statusar på Facebook, och hon undrade om hon skulle få dåligt samvete? Då svarade jag att jag ska inte ge dig dåligt samvete! ”Ditt samvete är ditt eget, och om du får dåligt samvete för att jag tränar så är det för att du känner – eller vet – att du tränar för lite!”
Om du känner att du är nöjd med din kondition och hälsa så ska du inte få dåligt samvete för att jag tränar – oavsett om du tränar aktivt eller inte tränar alls. Som sagt, du äger ditt samvete, och du ansvarar för din kropp och din hälsa. Och därför ska jag inte heller ha dåligt samvete för att jag berättar hur jag tränar.
Men välkommen att träna med mig, du som vill!
Om du gör det så kommer det att bli kul – också – för jag tränar det som är kul, och har kul med de som jag tränar med!
Tack!
| Veckans hiss! Alla positiva krafter som med sprudlande egergi jobbar för Skövdes utveckling! |
Veckans diss! Avundsjuk Falköpingspôjk som dissar Skövde i rikets största skvallerblaska |